Hur mycket tänker man egentligen? Om man tänker efter hur mycket man funderar över allt och inget under en dag så är det ju ganska mycket. Iallafall om man har en dålig dag eller bara depp period.
Jag känner så många olika känslor hela tiden, jag vill inte, jag vill. Jag vill ha, jag vill ha nått annat. Jag bestämmer mig, men sen ändrar mig. Känner att man har kommit till den där tiden i livet där man har sjukt svårt att bestämma sig, man vill ha allt, man vill ha hela världen! Så känner jag iallafall.
Om jag t.ex. skulle hitta kärleken, ibland funderar jag, vill jag verkligen det? Jag älskar singellivet, och det som jag har varit med om dom senaste månaderna. Fönster stängs medans dörrar öppnar sig. Jag känner att jag kan släppa loss och leva MITT liv, ingen annans som dom vill ha mig och säger åt mig vad jag ska göra.
Ibland känner jag att jag verkligen vill ha nån vid min sida, dela med mig av all kärlek jag har. Någon att leva med helt enkelt, någon att säga "Jag älskar dig" till.
Men då  är det också så att när jag är singel så lever jag såklart singellivet, och när jag har pojkvän så är det ju det jag vill ha. Folk snackar om att dom är antingen singelmänniska eller förhållandetypen, men jag blir den personen jag är för tillfället. Så självklart är jag singeltypen för tillfället, för jag tycker inte att man kan säga att man är förhållandetypen när man inte har ett förhållande, för alla förhållanden är olika.
För jag har ganska lätt att falla för killar, både på gott och ont. Oftast har det visats sig att han är "bad guy" och det brukar vara dom jag faller för, jag dras till dom. Och när dom är för snälla så tröttnar jag, så antar att det måste vara nått där emellan. Antar att man måste prova sig fram helt enkelt för att hitta den rätta.
Men när jag har ett förhållande så ger jag allt, och det har hänt några gånger att jag har tänkt "han är nog den rätta". Men "förevigt" vet jag redan att det inte finns, jag sa det i mitt första förhållande men nu har man fattat att något sånt finns inte. Tycker ärligt talat att det låter ganska omoget att säga så. Men klart alla tänker olika, och visst finns det dom som blev tillsammans i tonåren och fortfarande är tillsammans när dom är pensionärer.
Men jag vet också att någongång så hittar man den personen man vill leva med, jag tror att man känner det rätt så snabbt när man hittar den rätta. Den rätta för just dig själv. Den som älskar dig för den du är, som gör allt för dig och vill visa upp dig för hela hans värld.
Men under tiden, när man letar efter den där rätta, så betyder det ju inte att man inte kan ha kul och njuta av tiden medans man letar?! Och rätt som det är så dyker han upp, när man minst anar det! Det är jag helt säker på. För riktig kärlek förtjänar alla att känna någon gång under sitt liv!